Idag har vi suttit i Järfälla sporthall nästan hela dan. Sonen Noah har gjort sin första tävling i grappling. ( en form av brottning kan man väl säga,med olika grepp...)En ny och intressant upplevelse! Kanske att jag visar bilder och berättar mer vid senare tillfälle. (när sonen kommit hem och kan föra över bilderna)Konstaterade, maken och jag, där vi satt och väntade på att det hela skulle sätta igång 2 1/2 tim försenat, att man får vara med om mycket som förälder! Ena helgen hopptävling och nästa kampsport......Kände sådan tacksamhet där jag satt på läktaren! Tänk att få dela sådana här ögonblick med kärleken i sitt liv, som dessutom är barnens far! Att få dela glädjen över sonens framgång, möta varandras stolta blickar! Det är verkligen ingen självklarhet. Jag inser det varenda gång. Därför blir tacksamheten så stor!
Att bevara kärleken till varandra under småbarnsåren innebär hårt arbete många gånger! Det krävs två individer som är beredda att göra avkall på sitt eget, sin själviskhet och sitt ego. Att sätta den andres välbefinnande först, tror jag är en nyckel till livslång kärlek. Om båda lever med den inställningen, blir bådas behov och önskningar tilllfredsställda! Det kan låta enkelt, men som sagt, det krävs hårt arbete. Men det är värt varenda uppoffring, tro mej! Belöningen är kärleksfulla blickar på tonårssonens första grapplingmatch!
2 kommentarer:
Du har så rätt i det du säger att nyckeln till livslång kärlek är att sätta den andres välbefinnande först. Det krävs hårt arbete, men det är, som du säger, värt varenda uppoffring.
Tänk om alla tänkte så. Då är jag säker på att många skilsmässor inte skulle bli av.
Hälsningar Gudrun
Vi pratade om detta här hemma häromdagen. Jag har stor förståelse för att man inte orkar hålla liv i kärleken. Det är så vanligt att man går skilda vägar när man fått ett par barn. Jag är så glad att vi klarar det. Man får "bara" bestämma sej för att vara snälla mot och hjälpa varandra.
//Annika B
Skicka en kommentar